Är homeopati bättre än placebo?

.

Den här bloggen har flera gånger snuddat vid frågor kring alternativ medicin, och kanske framför allt om skeptikernas hatobjekt nummer ett, nämligen homeopati. Jag skall nu, som tidigare utlovats, kommentera det vetenskapliga forskningsläget om homeopati. Framför allt är mitt fokus på meta-analyser där man ställt sig frågan om homeopati är bättre än placebo.

Historien börjar på 1990-talet när begreppet ”evidens-baserad medicin” blev allmänt bekant. Dess princip är att samla all befintlig litteratur på ett område och göra en sammanfattande statistik. Alla behandlade patienter slås samman så att man får en enda stor studie att räkna på (meta-analys). Då kan man uttala sig om terapier där de enskilda studierna kanske varit för små för att ge ett tydligt svar om en behandlings värde.

Lindes studie i Lancet 1997
En meta-analys om homeopati publicerades av Klaus Linde och medarbetare i Lancet 1997 (Lancet 1997; 350: 834-43). Genomgången var ett samarbete mellan tyska och amerikanska forskare. Man sökte i databaser och fann 186 studier om homeopati, och av dessa uppfyllde 119 stycken kvalitetskriteriet att vara randomiserad dubbel-blindad och/eller randomiserad studie där homeopatiskt läkemedel jämfördes med placebo (verkningslöst sockerpiller). Dubbel-blindad betyder att varken patient eller terapeut vet om det homeopatiska medlet eller placebo ges. Randomiserad betyder att man låter slumpen avgöra vilket av dessa den enskilde patienten skall få.

Av de 119 studierna kunde data som möjliggjorde sammanfattande statistik bara fås från 89. Resultatet från dem visade att homeopatiska medel är 145% bättre än placebo (alltså mer än dubbelt så bra). Studien redovisar i överskådliga bilder vilka sjukdomsgrupper som studerats, och man kan lätt se var homeopati har effekt och när den inte har det.

Något som fångade kritikernas uppmärksamhet var att Linde berättade att effekten var något svagare för de 26 studier som hade högst kvalitet. Men effekten var fortfarande 66% bättre än placebo, och med god marginal statistiskt säkerställt. Det finns också något som heter publikations-bias som betyder att man har större chans att få en studie publicerad om en effekt påvisas än om den inte påvisas. Linde gjorde en korrektion för publikations-bias, men fortfarande var homeopati 78% bättre än placebo.

Det tycktes som om den samlade litteraturen nu var genomgången och resultatet tydligt – effekten av homeopati är bättre än placebo-effekten. Lindes studie innebar dock en stor utmaning för den skolmedicinska världen, som stördes av bristen på rationell förklaringsmodell. Dessutom såg alla läkemedelsföretag en trist konkurrent i denna terapi. Inte undra på att andra nu började göra om Lindes analys. Det man framför allt sköt in sig på var att effekten av homeopati tycktes vara svagare ju högre kvalitetskrav som studien uppfyllde.

Cucherats omgjorda meta-analys
M. Cucherat och medarbetare publicerade en ny analys av homeopati-litteraturen tre år senare (Eur J of Clin Pharmacol 2000; 56: 27-33). Nu börjar trend som jag är kritisk till, och det är att så många studier plockas bort av en eller annan anledning. Först tog forskarna bort alla studier som handlar om prevention. Studier där man t.ex. vill förhindra hösnuva fick alltså inte vara med i Cucherats meta-analys av om homeopati fungerar bättre än placebo.

Av de 118 studier som kvarstod, och som alla var dubbel-blindade och randomiserade, plockade man därefter bort 101 som man inte tyckte var tillräckligt bra. Åttiofem procent av de studierna som uppfyllde de urspungliga kvalitetskriterierna förbises alltså. Av de 17 kvarvarande studierna så visade 11 (65%) en statistiskt säkerställd fördel för homeopati. Endast 3 visade en tendens till att placebo var bättre. Författarna poolade patienterna från de 17 studierna. Resultatet visade att homeopati verkligen är statistiskt överlägset placebo bättre (risken var bara 0,4 på tiotusen att fördelen skulle kunna förklaras av en slump).

Men – om man väljer ut bara de 5 studierna där minst antal patienter avbröt studien i förtid så uppnår inte resultatet statistisk signifikans. Även med denna selektion, jag har tappat bort räkningen på alla exklusioner, så finns en risk på 8 på 100 att homeopatiska medlets effekt kan förklaras av en slump. Inom medicinen vill man uppnå en risk som är mindre än 5 på 100. Men vi ser till alla de 17 studier som uppfyllde de från början uppställda kvalitetskraven så var risken så liten som 0,4 på tiotusen att effekten av homeopati kan förklaras av en slump.

I Cucherats metod-del visar det dessutom att man inte, vilket läsaren gärna tror, slagit ihop alla patienter och gjort en enda stor analys, inte ens av de 5 studier man särskilt ville framhäva. Istället har författarna slagit samman de enskilda studiernas signifikansnivåer på 7 olika sätt och erkänner i det finstilta att man presenterar den ”mest konservativa” summeringen, alltså den som mest missgynnar effekten av homeopati. Om man valt en mindre konservativ metod hade sannolikt även de 5 utvalda studierna visar statistisk signifikans till fördel hur homeopati. Författarna vet nog svaret, men vi får inte veta det. Bara det låter skumt.

Min kommentar är att den här genomgången visar att homeopati har effekt. Modesta bortfall av inkluderade patienter behöver inte alls göra en studie ogiltig, vilket man implicerar här. Att så inte är fallet hade Linde dessutom redan visat i en re-analys av sitt material studie som publicerades året innan (se nedan). Det sista exklusions-steget, från 17 till 5 studier, skedde på felaktig tveksam grund.

Att börja plocka bort studier som uppfyller på förhand bestämda kvalitetskriterier är också dubiöst. Dels uppstår ett visst mått av gottfinnande i valt av selektion. Att välja ut kanske 5 studier och påstå att dess resultat bäst representerar flera hundra studier innebär också att slumpmässiga faktorer trätt in. Det är nämligen osannolikt att homeopati är effektivt vid alla sjukdomstillstånd. När man selekterar oberoende av vilket sjukdomstillstånd som behandlas så kan det bland de 5 studierna uppstå en relativ övervikt för sjukdomstillstånd där homeopati fungerar väldigt bra, mindre bra eller inte alls. Endast en liten skevhet i selektionen kan då grovt förvränga omdömet om helheten. Dessutom – ju färre studier man inkluderar ju mindre är chansen att en faktisk skillnad går att belägga statistiskt (alltså att risken är mindre än 5 på 100 att resultatet kan förklaras av en slump). Dessa tre skäl talar emot användande av omfattande selektion (>90%av materialet) vilket, som vi skall se, tämligen genomgående använts när effekten av homeopati förkastas.

Enligt min uppfattning är det bästa sättet att hantera kvalitetsbredd i studier att använda ett viktnings-förfarande. De bästa studierna ges då relativt sett större betydelse. Men att säga att vissa patienter inte alls får vara med alls trots att grundkraven uppfyllts (dubbel-blind ocj randomiserad studie) förstör hela idén med en meta-analys.

Jag ser en tendens hos Cucherat att vilja missgynna homeopati. Man anger inga odds ratio (effektstyrka) utan bara signifikansnivåer, man väljer en statistisk metod som explicit missgynnar homeopati, och budskapet avser bara en sub-grupp på mindre än 5% av de tillgängliga studierna som har valts så att resultatet precis inte blir signifikant. Exklusionen grundar sig på ett antagande om effekten av drop-outs, vilken redan av andra författare visats vara felaktig i precis det material man undersökte.

Lindes stratifierade re-analys
Redan året innan, 1999, hade alltså K Linde utvärderat effekten av studiekvalitet på effekten av homeopati genom att stratifiera (skikta) sitt urspungliga Lancet-material (J Clin Epidemiol 1999; 52: 631-6). Enligt min uppfattning har han gjort samma sak som Cucherat, fast bättre. Han har exkluderat studier i sekvens från sin ursprungliga grupp om 89 beroende på om de är explicit randomiserade, dubbel-blindade, har komplett uppföljning (dvs. få drop-outs) m.m. Här får man alla odds ratio och konfidensintervall serverade, och alla analyser i t.ex. Tabell 1 visar att homeopati är ungefär dubbelt så bra som placebo.

I nästa steg delar Linde in sina studier efter kvalitet, som vanligtvis graderas i s.k. Jadad score från 0 till 5. Här visar samtliga sub-analyser att effekten av homeopati är statistiskt säkerställd, oaktat studiens kvalitet. De allra bästa studierna visar till och med starkare siffror än de näst bästa!

Men sedan dyker en beräkning upp i Tabell 2 som kritikerna hungrigt satt tänderna i. En medarbetare i Lindes grupp hade hittat på ytterligare en kvalitetsskala, och det innebär att man inte enbart kunde dela in studierna på den konventionella Jadad-skalan från 0 till 5 utan även på en skala från 0 till 7. Då uppstod ett statistiskt fenomen beroende på ”power” – när så många smågrupper skapats blir underlaget för litet inom varje subgrupp för att precis varje enskild grupp skall uppnå statistisk signifikans. När Linde strimlar studierna på det viset är de allra ”bästa” studierna, alltså de som uppnått kvalitetssiffran 7, fortfarande 55% bättre än placebo men konfidensintervallet blir inte signifikant (dvs. omfattar 1.0). Först när han lägger på 2 studier till, och alltså värderar de med kvalitetssiffrorna 6 eller 7, så blir homeopati dubbelt så bra som placebo, och skillnaden är återigen statistiskt säkerställt – helt enkelt därför att underlaget nu är lite större.

Vantolkningen som gjorts av detta är att de bästa homeopatistudierna visar att homeopati saknar effekt. Så skriver bl.a. Edzard Ernst i sin genomgång av tidigare meta-analyser 2002, som jag skall diskutera i nästa blogg. Det är ju fel eftersom homeopati är 55% bättre än placebo. Att konfidensintervallet plötsligt omfattar 1.0 beror på att materialet hamrats sönder i smågrupper. Nittiofem procent av materialet är ju borta när Linde gör just den här beräkningen.

Intressant nog finner Linde att ofullständig uppföljning, eller många drop-outs, inte hade någon betydelse för utfallet – vilket var precis det skäl som Cucherat använde för att minska antalet ”bra” homeopati-studier från 17 till 5 med följden att homeopatins värde precis inte blev statistiskt säkerställt. Den exklusionen äger alltså inte giltighet enär Cucherat och Lindes analyser måste vara grundade på i stort sett samma material. Det finns mycket tro kring kvalitetsmått, och individuella tolkningar kan ges ibland stort spelrum.

Min bedömning av Lindes analys är att de kvalitetsmässigt allra bästa studierna visar att homeopati visserligen inte är 145% bättre än placebo, men att effekten borde stanna vid 55%-75%. Det är en skillnad mot Lancet-studien 1997, men inte en avgörande skillnad. Effekten av homeopati är ju fortfarande statistiskt säkerställd så länge man inte strimlar materialet i pytte-små grupper. Då uppstår ett förutsägbart problem med materialets ”power” vilket är ett välkänt begrepp i forskarkretsar. På samma grund skulle man kunna invalidera vilken meta-analys som helst, bara subgrupperna görs tillräckligt små.

Personligen anser jag att det är tveksamt att överhuvudtaget dra slutsatser på grund av konfidensintervall i subgrupper som omfattar 5% eller mindre av ett totalmaterial. Åtminstonde kan man inte, på grundval av det, extrapolera resultatet till helheten. Där kan man lätt bli lurad att förbise effekter som faktiskt finns. Det är istället odds ratio för subgrupperna som är det intressanta. De möjliggör en bedömning av vilka studier som bidragit till slutresultatet, som bör vara en värdering byggd på samtliga eller åtminstonde majoriteten av patienterna. Kriterierna för exklusion skall vara fastställda i förväg och inte modifieras så snart man finner att resultatet inte blir det man hoppades på.

Halvvägs summering
Så här långt – klar fördel för att homeopati fungerar. För att uppnå ett annat resultat får man strimla litteraturen i små subgrupper så att den statistiska signifikansen fläckvis går förlorad. Eller också får man selektera materialet så att 95% av materialet försvinner. Då kan slumpmässiga effekter avgöra om homeopatin förefaller vara bra eller inte bra beroende på vilka sjukdomstillstånd som behandlas i det lilla stickprov man till sist gör statistik på. Det är inte alls säkert att så små stickprov är representativa.Men skall senare författare kunna knäcka homeopatin?

Edzard Ernsts översikt
Edzard Ernsts översikt av litteraturen från 2002 (Br J Clin Pharmacol 2002; 54: 577-582) är, sin titel till trots, ingen meta-analys utan en review-artikel. Han refererar till de olika uppföljningar och re-analyser som gjorts av Lindes studie i Lancet från från 1997. Ingen statistisk sammanvägning av materialet är gjort. Hur är det då med Edzard Ernsts förmåga att värdera litteraturen?

Jag har i en tidigare blogg kritiserat just Ernst för att vara tendentiös. Han har satt i system att utföra meta-analyser av olika alternativmedicinska terapier och av olika skäl exkludera 95-99% av materialet. Även om de kvarvarande studierna visar att en behandlingseffekt är statistiskt säkerställd så avfärdar han den ändå. Alltid hittar han något skäl! Och det mönstret följer han även här.

Vi skall nu se vad Ernst säger om Cucherats analys, som ju visade att risken bara var 0,4 på tiotusen att homeopati saknar effekt. Jo, han skriver att författarna inte tyckte att beviset var särskilt starkt! Det finns ”visst evidens” men inte mer. Det är en alldeles för klent hållen slutsats, och det borde Ernst ha begripit.
Ernst har listat Lindes re-analys från 1999 med kommentaren att ”de bästa studierna visar ingen fördel för homeopati”. Det stämmer ju inte, för de bästa studierna var 55% bättre än placebo. En klokare person hade förstått den statistiska försvagningen är ett resultat av att stratifiering så långt driven som till 8 subgrupper. Om vi istället stratifierat till 7 subgrupper uppstod ju signifikansen! Jag kan försäkra att seriösa epidemiologer hade dragit en helt annan slutsats än den Ernst gör här. Som vi diskuterat i den första bloggen är Lindes huvudnummer den sekventiella analysen, där alla data visar att homeopati har effekt. Alla beräkningar med Jadad score, som är kutym att använda vid kvalitetsbedömningar, visade ju också att homeopati är effektivt. Men Ernst framställer Lindes re-analys som väsentligen till nackdel för homeopati, och det är falskt.

Så här behandlar Ernst en meta-analys av WB Jonas (Rheum Dis Clin North Am 2000; 26: 117-123) som visar att homeopati är dubbelt så bra som placebo vid reumatiska sjukdomar. Resultatet var dessutom väl statistiskt säkerställt. Jo, han kritiserar meta-analysens evidensvärde därför att man inte kunnat påvisa tillräckligt övertygande effekt vid någon specifik reumatisk sjukdom. När resultatet inte passade så byter Ernst sålunda frågeställning från den ursprungliga, som är huruvida homeopati är bättre än placebo.

Ernst medverkar själv i tre re-analyser av Lindes material. I sin första, som var en snabb replik på Lindes studie i Lancet, skalade han bort nästan allt underlag som fanns. Fem (!) studier där ”klassisk” homeopati användes i extremt höga utspädningar studerades utan att någon effekt stod att finna. Vid en snabb screening kan jag inte finna tidskriften Perfusion på nätet så jag kan inte kommentera detaljer i studien. Det låter dock som en märklig tidskrift att publicera en studie om homeopati i.

Därefter publicerade Ernst år 2000 en genomgång av Lindes 89 studier och gjorde en linjär regression av alla studier med olika kvalitets-mått (Jadad-score) från 1 till 4 och drog slutsatsen att homeopati skulle sakna effekt för de bästa studierna, alltså med ett Jadad-score på 5. Varför Ernst inte genomförde en analys av studierna som hade Jadad 5 från början känns konstigt. Det hade nämligen Linde själv gjort året innan (i J Clin Epidemiol, se ovan). De allra bästa studierna uppvisade faktiskt kraftfullare effekt till förmån för homeopati än de näst bästa studierna. Just det understryker en gammal statistisk sanning, nämligen att linjära regressioner kan vara missvisande om man rör sig utanför det intervall som regressionen bygger på.
När man ser en plot mellan Jadad score och odds ratio för homeopati (Lindes re-analys, Figur 1) så framstår spridningen som så stor att jag personligen aldrig skulle våga extrapolera något utifrån det sambandet. Det visste förstås Ernst, men han bröt mot den regeln för att få fram sin självklara poäng, nämligen – som alltid – att alternativmedicin inte fungerar. Slutsatsen av Ernsts genomgång är också att materialet inte ger ”sund evidens” för användning av homeopatiska mediciner.

Min slutsats är återigen att Ernst är tendentiös. Hans artikel sägs vara en ”meta-analys av meta-analyser” men det är ju ingen meta-analys utan en review-artikel. Han har själv genomfört 3 stycken re-analyser av Lindes material men uppvisar har ett uppenbart intresse av att kullkasta dennes resultat. Det jag själv har läst, och som refereras av Ernst, finner jag misstolkat. Idén med den linjära regressionen är det mest uppenbara försöket att lura läsarna – den genererade dessutom en felaktig slutsats, och borde därför inte ha tagits med i review-artikeln överhuvudtaget.
Detta är alltså den ena genomgången av litteraturen som Dan Larhammar hänvisar till som ”bevis” för att homeopati är ”bluff” (hårda ord som bör undvikas i vetenskapliga sammanhang). Jag tycker att Dan Larhammar skall spola Ernst som rättesnöre för vad som är sant och falskt inom vetenskapen. Artiklar av Edzard Ernst bör generellt sett lämnas utan avseende. Han har så uppenbart partisk att det han skriver inte är tillförlitligt.

Shangs studie i Lancet 2005
Den andra genomgången av litteraturen som Larhammar hänvisar till är en meta-analys som publicerades i Lancet några år senare (Lancet 2005; 366: 726-732). Den är betydligt mer seriös än Ernsts review-artikel men också mer svårläst.Meta-analysen är designad för att jämföra homeopati med skol-medicinsk terapi. En intressant slutsats är att homeopatiska studier överlag har bättre kvalitet än skolmedicinska studier. Det omvända argumentet användes tidigare av M. Cucherat (se min förra blogg) för att medvetet förminska värdet av den höggradigt signifikant positiva effekten av homeopati. Att studier om homeopatika överlag skulle hålla låg kvalitet tycks alltså inte vara sant.

Shang fortsätter vägen som Cucherat påbörjade, nämligen att exkludera nästan allt material. Homeopati-studier togs först bort både på grund av dåligt upplägg eller att de inte matchade någon skolmedicinsk studie. Men ganska många (drygt 100) dubbel-blindande och randomiserade studier blev ändå kvar. De allra flesta homeopati-studierna (alla utom 21) togs bort därför att man ansåg det fanns inkompletta uppgifter om hur det slumpmässiga urvalet till behandling (homeopati eller placebo) gick till.

Den här exklusionen är jag ganska kritisk till – det är faktiskt först på de allra senaste åren som man börjat kräva redogörelse för hur randomiseringen gått till. Att man inte gjort i alla studier kan handla om tradition snarare än att studien genomförts på ett undermåligt sätt. Detta bekymmer borde man istället ha löst genom att statistiskt vikta studierna. Nåväl, genom detta exklusionskriterium, som alltså plötsligt sopar bort majoriteten av forskningen kring om homeopati, har man blivit av med, får jag förmoda, de allra flesta av de äldre studierna.

Av de 21 kvarvarande studierna som uppfyllde alla kvalitetskrav och kriterier får vi tyvärr inte veta något. Författarna exkluderar nämligen ytterligare 13 studier och får kvar bara 8 stycken. Författarna tror att de studier som har lägst standardfel borde vara mest tillförlitliga, och grundar sina beräkningar på dem. Shang redovisar ett odds ratio på 0.88 men har vänt på siffrorna, så att de 8 kvarvarande studierna endast visar att homeopati är 14% mer effektivt än placebo. Det associerade konfidensintervallet blir inte statistiskt säkerställt, vilket knappast är överraskande när man exkluderat 93% av de studier som uppfyllde de på förhand uppställda kvalitetskraven.

I Shangs studie har man struntat i Jadad-score utan exkluderar alltså friskt. För att värdera bias används något som kallas ”funnel-plot”. Man ritar upp odds ratio på x-axeln och analysens standardfel (som är en del av konfidensintervallet) på y-axeln. Standardfelet blir lägre främst i stora studier men minskar också om behandlingseffekten är enhetlig. Funnel-plot för både homeopati och skolmedicinsk behandling antyder att bias finns mellan studier som har stora och små standardfel. Funnel-plots bygger på en teori om att odds ratio i små studier har större variation än stora. Asymmetri i plotten anses visa graden av bias.
När jag tittar på den ”avgörande” figuren i Shangs studie, som är övre delen av Figur 2, så visar den att studierna som har allra högst standardfel (kring 0,2 – skalan går till 1,6) ligger ganska nära odds ratio på noll. Men om jag bara tar mig lite, lite längre ner på skalan (till 0,3), så infaller en hel drös med studier vars odds ratio ligger rejält på den positiva sidan för homeopati. Om Shang hade ökat antalet studier från 8 till 15, eller varför inte till alla 21 av de allra ”bästa” studierna (han hade ju ändå exkluderat drygt 4/5 av materialet), så hade fördelen för homeopati blivit betydligt högre än 14%. Sannolikt hade den också blivit statistiskt säkerställd. Att Shang inte rapporterat vad resultatet hade blivit även för alla de 21 bästa studierna analyserats tyder på författar-bias, dvs. att författarna inte är objektiva utan medvetet utesluter potentiellt viktiga resultat. En uträkning grundad på de 21 bästa studierna har författarna säkerligen gjort (vore konstigt annars) men man har valt att inte rapportera det.

Meta-analysen i Lancet 2005 väcker många frågor. Författarna förklarar inte övertygande varför man bara räknade på 8 studier. Varför inte 15? Varför inte alla 21 som ansågs vara allra ”bäst”? Varför måste bara de 8 största studierna vara ”bäst” och få avgöra vad som är sant och inte? Vilka var de 8 studierna? Varför redovisas inte all statistik? Behöver en studie uteslutas som ovetenskaplig enbart för att det inte finns en explicit redogörelse för hur randomiseringen gick till? Varför inte använda viktning istället?

Till sist kan man fråga sig om vilken behandlingseffekt man kräver av homeopati. Huruvida 14% är dåligt eller acceptabelt är en medicinsk bedömning. Det beror förstås på vilken åkomma man behandlar. För många konventionella mediciner som används idag behöver inte effekten vara större än så. Siffran kan också vara resultatet av selektion beroende på vilka åkommor som ingick i det lilla stickprovet om 8 studier. Andra som gjort seriösa beräkningar av effekterna av bias och olika grader av kvalitet på utfallet har ju fått en betydligt högre siffra till fördel för homeopati. Men att 14% inte blir statistiskt säkerställt kan faktiskt vara ett ”power-problem” – som vi redan sett faller signifikanserna lätt bort när man tagit bort så mycket av underlaget att nästan allt försvunnit. Ju större underlag, ju större chans att säkerställa små skillnader. Ju mer material man plockar bort, ju mindre chans.

Det är spelandet med siffror, selektion, exklusion och bias-beräkningar som gör meta-analyser till en potentiell lekstuga för epidemiologer och statistiker. Med tyckande i högsätet drar personliga åsikter lätt resultatet åt ett visst håll. Jag har alltid hävdat att meta-analyser ger väldigt fritt spelrum för författarnas trosuppfattningar och manipulationer, medan läkemedelsföretagens kliniska prövningar ger minst spelrum åt sådana styrningar. Vad kan då konkluderas?

Sammanfattande bedömning
I litteraturen finns runt 200 publicerade studier om den medicinska effekten av homeopati. Ungefär 2/3 av dem är av typen randomiserad klinisk prövning (RCT), alltså dubbel-blindad och randomiserad. Det är precis så man skall genomföra en studie av ett läkemedels effekt.

Om vi ser till samtliga dessa RCT så erhålls ett starkt stöd för homeopati. Sådana preparat ger ungefär dubbelt så god effekt som placebo. Att det är så framgår både av Lindes originalstudie, av hans re-analys, av Cucherats studie och av Figur 2 i Shangs meta-analys.

De tvivel om homeopatins positiva effekter i alla evidens-baserade analyser rör sig kring kraften i och betydelsen av bias. Här finns uppenbarligen ett bias som, enligt Shang, är av ungefär samma kraft som i skolmedicinska studier.
Frågan är hur man bäst hanterar ett bias. Metoderna som används idag är faktiskt ganska spekulativa. Jag tycker att det bästa sättet är att vikta studiernas betydelse efter kvalitet enligt Jadad score 0-5 eller att analysera i sekvens där studier som saknar en viss kvalitet utesluts. Så gjorde Linde i sin re-analys 1999, och hans resultat visade då helt klart att homeopati har en terapeutisk positiv effekt. Utöver det pekar Shangs studie från 2005 att man borde införa en viss viktning beroende på en studies storlek. Men stora studier blir ju ändå viktade högre än små om varje studerad patient ges lika stort värde.

Ett annat sätt att hantera ett bias är kanske att göra en sammanfattande bedömning av flera meta-analyser som grundas på samma material. Det gjorde Edzard Ernst 2002. Utan sammanfattande statistik hemfaller han dock åt subjektiva bedömningar och tyckande. Som vi redan sett är han inte helt ärlig utan har en klar uppfattning från början som han vill ge uttryck för. Hans påstådda meta-analys (som är en review-artikel) bör därför lämnas utan avseende.

Shangs ”funnel plot” är ett sätt att få en uppfattning om bias men inte vari dne består eller hur man skall hantera den. Hur Shang hanterade bias vet vi redan – nämligen att exkludera nästan hela underlaget. Tveksamheten i den studien ligger därför i varför inte mer analysdata presenteras. Shang gör sina beräkningar enbart på de 8 studierna som har minst standardfel när han istället borde ha dragit strecket vid 15, eller vid 21. Hade han bara dragit strecket vid något fler studier så pekar hans Figur 2 på att resultatet blivit helt annorlunda, och till förmån för homeopati. På samma sätt – om Lindes kollega inte hittat på sin egen kvalitets-skala utan enbart hållit sig till den väl etablerade Jadad score så hade utfallet av hans re-analys blivit helt otvetydigt. Linde har varit ärlig och redovisat mycket statistik. Om han varit lika restriktiv (och kanske selektiv) som Shang så hade motståndarna till homeopati haft mindre att vantolka. Sådana små detaljer kan avgöra den vetenskapliga bedömningen av hundratals studier, särskilt när en värld av vetenskapsmän och läkemedelsföretag helst vill bli kvitt homeopatin.

Trosuppfattningar om bias florerar. Cucherat (se min förra blogg) trodde att bortfall i studierna skulle innebära ett bias. Cucherats statistik, den som förminskar homeopatins värde, bygger på det antagandet, trots att Linde året innan visat att det är fel. Ett annat exempel är att flera författare, bland annat Ernst, har påstått att homeopatiska studier håller låg metodologisk kvalitet. När Shang gör en undersökning av saken så visar det sig att studier av homeopati i regel håller en högre kvalitet än skolmedicinska studier.

Jag skall avsluta med att ge ett exempel på hur ologiskt vetenskapsmän kan resonera. Shang anger i sin studies Diskussions-del att homeopati för infektioner i övre luftvägarna är en effektiv behandling. Där är homeopati 180% bättre än placebo. Resultatet är statistiskt säkerställt med god marginal. Funnel-plot visar frånvaro av publikations-bias. Visar detta då inte att homeopati fungerar vid övre luftvägsinfektioner? Svaret är nej – den slutsatsen törs Shang inte dra, och fyndet omnämns inte ens i studiens Resultat-del.Edzard Ernst gör precis tvärtom – när befintliga studierna om homeopati visar att behandlingen har en statistiskt säkerställd effekt vid reumatiska sjukdomar så underkänns den ändå på grundval av att de inte visats vara tillräckligt effektiva vid något specifikt sjukdomstillstånd.

Många vänder kappan efter vinden. Resultat finns, men ändå förklaras de bort. Det är inte svårt att se en systematik i detta. Den bakomliggande orsaken är möjligen undermedveten – men man måste förstå att det är otroligt svårt och riskfyllt för både forskare och tidskrifter att gå ut med något som strider mot det akademiska etablissemangets ställningstaganden. Den som tror att det är en lätt resa är naiv.

Om homeopati har bättre effekt än placebo eller inte tycks till synes och sist bero på vilken korrigeringsmetod för bias som vi tror på.

.

Min blogg från 2010 har väckts till liv igen genom nya läsarfrågor om homeopati.

.
Jag slutade att skriva på den här bloggen för ett halvt år sedan. Adressen var för komplicerad så efter en “mellanblogg” blev det adressen jag nu skriver på http://roberthahn.nu.

Men efter att den här bloggen varit inaktiv i ett halvt år strömmade det plötsligt in en binge läsarfrågor angående en nio månader gammal text “Skall vi slå ihjäl homeopatin idag?”. Den texten var visserligen inte avsedd att läsas separat utan i serie med de tre bloggar som skrevs dessförinnan “VoF angriper Vidarkliniken igen”, “Så avfärdas alternativmedicinen” och “Att forska utan kompetens” men allt fokus hamnade ändå på den sista i serien om fyra texter.

VoFs sommarkampanj
Anledningen till återuppståndelsen visade sig vara föreningen Vetenskap och folkbildnings (VoFs) sommarkampanj mot homeopati. Den började med att antroposofins edsvurne fiende barnläkaren Mats Reimer skrev i DN. Därefter följde astronautens “självmordsförsök” där han tog 10 gånger rekommenderad dos av ett homeopatiskt sömnmedel. I TV sluddrade astronauten en hel del efter intaget av drogen, vilket gav showen en komisk dimension. Om man tar ett sömnmedel och i förväg går ut i media med att den är verkningslös så är det dessutom en psykologisk omöjlighet att ändra sig i TV och erkänna att man faktiskt är påverkad. Så det gjorde inte astronauten heller. Men alkoholpåverkade kan ju också känna sig i fin form och må toppen fast man sluddrar och knappt kan styra en bil.

Nåväl, själva idén med att inta en ”överdos” förutsätter att den som intar en 10 gånger rekommenderad dos sömnmedel kommer att dö. Så behöver det inte alls vara för moderna sömnmedel. Om du tar en sådan överdos av morfin dör du helt säkert, och med sömnmedel som numera är förbjudna (typ barbiturater) så kan du vara illa ute. De har nämligen en liten s.k. terapeutisk bredd. Men sömnmedlet Circadin har tagits i doser över 100 gånger den rekommenderade utan att biverkningar uppstått. Kanske dåsighet, men inget mer. Äter du 10 gånger rekommenderad dos Stesolid så blir du främst rejält trött och dåsig, men du dör knappast. Generellt gäller att den som är stark och vältränad (typ astronaut eller kroppsbyggare) tål mer innan trötthet uppstår. Den som är äldre, svag och sjuklig tål mindre. Intar man alkohol samtidigt tål man alltid mindre. Så variationen i effekt vid överdosering är väldigt stor.

Insändarna till bloggen hade förstås lockats av tips från någon av VoFs hemsidor, bl.a. från sajten Dagens kvacksalveri som påstår att jag skulle försvara kvacksalveri. Detta är ett bra exempel på att VoF kan inte ta en diskussion i vetenskapliga frågor utan att sätta etiketter på folk och påstå att dom är för eller emot något. Väx ifrån det, please!

Insändarna försökte locka av mig uttalanden om jag kan rekommendera homeopati och en massa annat. Jag sysslar inte med homeopati och saknar egen erfarenhet av den. Jag kan lika lite rekommendera den som jag kan rekommendera en viss sorts cellgifts- eller strålbehandling för behandling av cancer. De som är specialister på området måste avgöra det. Och det anser VoF att vem som helst kan vara, bara man tänker med samma logik som kompisarna i VoF gör. Utbildning, kritisk tänkande och akademisk erfarenhet av medicinska frågor behövs inte. Att jag snuddat vid ämnet homeopati har enbart att göra med mitt intresse för föreningen VoF, deras argumentation, drivkrafter och ideal. Det är ämnen jag diskuterat flera gånger i mina bloggar.

Dan Larhammars insändare
VoF tycks denna sommar ha fått Svenska Dagbladet att lyssna till sin argumentation. Dan Larhammar är farmaceut och borde därför ha kunskap i överdoseringsfrågor. Jag tror ändå att han är mannen bakom Fugelsangs uppvisning i TV. Den bygger ju på en populistisk myt, nämligen att man dör av en 10 gånger rekommenderad dos lugnande medicin. Sett som experiment är den helt ovetenskaplig.

I sina insändare till SvD, som väl matchade Fugelsangs uppvisning, hänvisar Larhammar och andra personer (samtliga utan medicinsk utbildning) till två starka argument mot homeopati. Det ena är att vi med dagens biologiska och medicinska vetande inte förstår hur en eventuell effekt utövas. Det är ett argument som är korrekt. Det andra argumentet gäller att medicinsk forskning visar att homeopati är helt verkningslöst, vilket f.n. är mer diskutabelt. Larhammar hänvisar till två ”sammanfattningar av hela forskningsläget”” som visat att det är så. Det gäller an artikel en Edzard Ernst från 2002 och en artikel i Lancet från 2005. Hovsamt nog hoppade Larhammar över den enda meta-analys där man inte laborererat och trixat med data, den av K. Linde från Lancet 1997, och som ger stöd åt homeopatin.

I morgon skall jag granska och jämföra alla tre artiklarna på den här bloggen.

Hej alla läsare!

Den här bloggen roberthahn2010.wordpress.com forsätter nu på roberthahn2011.wordpress com.

Jag hälsar gamla och nya läsare välkomna att följa debatten om vetenskap och andlighet på roberthahn2011.wordpress.com. Under 2010 handlade bloggen mest om människor och organisationer som använder vetenskap som ett förevändning för att vinna legitimitet för vad som egentligen är tro och åsikter. Men den moderna människan har svårt att få helhet utan även inkludera andliga synsätt. Därför skall vi diskutera dem också.

Robert Hahns 2010 blogg började i juli månad. Under hösten blev det 20 inlägg. De var:

Sven Ove Hanssons etiska dilemma – 16 juli
Kristdemokraternas garanterade väntetid på akuten – 18 juli
Forskningsfusk i stöpsleven – 9 augusti
PC Jersilds uppgörelse – 31 augusti
Jesper Jerkert på den vetenskapliga arenan – 31 augusti
Föreningen VoF i valrörelsen – 7 september
I valet och kvalet inför riksdagsvalet – 10 september
Humanisternas ihåliga löfte – 20 september
VoF angriper Vidarkliniken igen – 2 oktober
Så avfärdas alternativmedicinen – 9 oktober
Att forska utan kompetens – 16 oktober
Skall vi slå ihjäl homeopatin idag? 30 oktober
Läs Doktor Glas! – 9 november
Öka läkarutbildningen i Sverige! – 14 november
Kan en sjukdom vara bra? – 20 november
Min pappa och Ulla Billquist – 28 november
Alternativmedicin och forskningsfusk – 5 december
Sven Ove Hanssons ruttna filosofi – 11 december
Sven Ove Hansson blev folkets ”förvillare” – 17 december
Förnuftet, tron och sanningen – 23 december

Välkommen att följa fortsättningen!

.

Människan kan ha vetenskapliga, förnuftsmässiga och andliga utgångspunkter för sina resonemang. Bäst är att kunna växla mellan alla tre synsätten beroende vilken fråga man ställs inför. De flesta försöker dock använda ett av dem på alla sorters frågeställningar utan att förstå riskerna som följer av sådan enögdhet. Vanligast är människor inte alls klarar av att hantera andliga synsätt, vilket sammanhör med vår tidsepok. Det näst vanliga är att man tror att vetenskapliga frågor kan lösas med förnuft, eller att man inte förstår i vilken grad förnuft använts för att tolka vetenskapliga fynd. Bloggen ger några roande exempel på hur tokigt det kan bli när man använt förnuft för att tolka verkligheten.

.
I de diskussioner vi haft i höst har jag menat att om man skall vara vetenskaplig så skall man vara det också. Det innebär att man försöker motverka amatörism och tyckande genom att faktiskt ärligt (och helst något ödmjukt) söka den vetenskapliga sanningen. I det sökandet ingår att vara nyfiken och kunna lyssna.

Skall man vara skeptiker (vilket inte alls är fel) skall man vara det också. Det betyder att man även är skeptiskt till sina egna källor och undersöker om de håller måttet. Man skall inte vara skeptiskt till ditt eller datt bara för att ledarna i en skeptikerförening säger si eller så. Skepticism bygger på förnuft och används ofta för att tolka vetenskapliga fynd och göra dem logiska. Man skall försöka göra sig själv medveten om graden av förnuftstänkande som blandats in i varje presentationen av vetenskapliga fynd. Ju mer förnuft, desto mer spekulativt.

Jag högaktar skeptiker som tänker självständigt, har en sökande attityd, och har ett visst mått av ödmjukhet (det måste man ha, för sanningen hittar man sällan med en gång). Jag högaktar också dem som har förmågan att se saker och ting från mer än ett håll.

Andlighet bygger på känsla. Den har andra förutsättningar och följer helt andra regler än vetenskap och skepticism. Bra andliga tankar tilltalar vår intuition. Den som lär ut något som känns rätt för oss människor kan få andra att lyssna. Ni som vill se testa själva kan läsa min fru Marie-Louises andliga julseans som jag just lagt ut på vår hemsida. Det här fick hon in i huvudet samtidigt som hon lagade julmat och radion var på. Nedkrafsade ord på en lapp – absolut ingen planering eller egen eftertanke, men väldigt fint tycker jag. Till skillnad från vetenskap kan ingen här säga vad som är rätt och fel i objektiv bemärkelse.

Samma person kan använda både vetenskapliga, förnuftiga och andliga resonemang så länge man är medveten om sin utgångspunkt i varje given situation. Det ena utesluter inte det andra, och alla tre säger på sitt eget sätt mycket om vilka vi själva och omvärlden egentligen är.

Många har tyvärr svårt för att använda mer än en utgångspunkt. Det är en personlig begränsning. Vanligast är man är helt oförmögen att hantera andliga resonemang. Det problemet hör samman med vår tidsepok. Men det finns också förnuftstroende som inte kan se vilket överlägset verktyg vi har i vetenskapen.

Många skeptiker som skrivit till min blogg har exempelvis framfört att man kan förstå vad som är rätt med hjälp av sitt förnuft. Man behöver inte ens vara vetenskaplig, och de som använder förnuftet kan till och med övertrumfa vetenskapsmännen. Ett aktuellt exempel är Michael Eriksson i sin blogg här på WordPress.
Ett av många gamla exempel är Anders Hovmöllers första kommentar efter den här bloggen.

Vetenskapen övertrumfar dock förnuftet förutsatt att man är kompetent att hantera vetenskapen. Alla är inte det, och då måste man lyssna på dem som vet istället för dem som tror och tycker. Många frågor som vi diskuterat denna höst, bland annat värderingen av alternativmedicin, är synnerligen komplicerade frågor om hur man skall läsa och tolka vetenskapliga studier. Där räcker inte alls tyckande och amatörism. För er som vill läsa mer om detta kan titta på de här länkande bloggarna 1 2 3 .

Förnuftet har en lägre dignitet än vetenskap därför att den kan leda oss helt fel. Förnuftet kräver nämligen korrekta referensramar. Utvecklingen och tidens tand utvisar tyvärr ibland att referensramarna vi en gång haft varit är helt felaktiga.

Hur tokigt det kan bli när man grundar sina slutsatser på förnuftet har även lurat lärda män. Nedan följer några exempel som även Sanna Ehdin lagt ut på sin blogg tidigare i höst. De är roliga men även skrämmande. Var det så här fel ”specialisterna” som använde sitt sunda förnuft för bara 2-4 generationer sedan hade? De som litar till sitt sunda förnuft när det gäller att värdera vetenskapliga frågor borde få sig en ordentlig funderare. Här är exemplen:

Flygmaskiner som är tyngre än luft är omöjligt.

- Lord Kelvin, skotskt fysiker, president för Royal Society 1895

Jag tror att det finns en marknad i världen för kanske fem datorer.

– Thomas Watson, IBMs chef, 1943

Rymdresor är rent nonsens.

- Richard van der Rief Wooley, astronom, 1956

När Parisutställningen nu stängs kommer elljuset att försvinna med den och aldrig mer omtalas.

- Erasmus Wilson, professor, Oxford University, 1878

Radion har ingen framtid.

- Lord Kelvin, skotskt fysiker, president för Royal Society 1897

Datorer behöver i framtiden inte väga mer än 1,5 ton.

- Popular Mechanics 1949

Det är rent struntprat att atomen någonsin kommer att leverera energi.

- Lord Ernest Rutherford, atomfysiker 1933

Telefonen är en förbluffande uppfinning, men vem kommer någonsin att använda den?

– Rutherford B Hayes, USAs president 1875

Luftens kemiska renhet har ingen betydelse för människans hälsa.

- L. E. Hill engelsk läkare 1912

Det är högst osannolikt att något transportmedel för passagerare kan röra sig fortare än 15 km/tim.

Thomas Threshold, tågingenjör 1835

Allt som kan uppfinnas har redan uppfunnits.

- Charles H Duell, chef, USAs patentverk 1899

Med de raderna hälsar jag alla läsare God jul!

.

Skämt-sajten Årets Förvillare utsåg igår Sven Ove Hansson till Årets Förvillare enligt en omröstning där vem som helst fick vara med. Jag misstänker att min kritiska blogg om Hansson i viss mån bidrog till resultatet, vilket dock inte riktigt var dess syfte. De som röstade kanske inte hade så många detaljer kring de andra kandidaterna till hands. Hur som helst – Hansson fick flest röster, så blev det.

.

På ett vis ser jag positivt på skojsajten, förutom att den är komisk förstås. Min förhoppning är att VoF inte skall uppfatta det som lika lustfyllt att dela ut sitt eget löjliga antipris i år. Att göra det är som att sätta olydiga elever i skamvrån med dumstrut på huvudet, vilket faktiskt förekom när jag gick i småskolan.

Senare har vi förstått att dylika utpekanden inte leder framåt utan snarast uppmuntrar till strafftänkande, mobbning och låsningar. Ur ett modernt, vetenskapligt perspektiv så är offentliga utpekanden av detta slag fullständigt förkastliga att syssla med.

Positiva saker kan man basunera ut. Negativa saker tar man i liten skala, helst i enrum om det går, i annat fall helst i form av en dialog.Det är dagens ledarfilosofi. Och den är klok för den befordrar växande, lärande och utveckling.

Det som är särskilt illa med VoFs antipris är att föreningen använder sitt ”domslut” till att öka sin egen prestige. Utnämningen används som ett tillfälle att få massmedial uppmärksamhet, särskilt blir fallet om priset ges till en ”kändis”. Det är moraliskt förkastligt att öka sin egen betydelse genom att fördumma och förlöjliga andra människor som inte ens får en chans att försvara eller förklara sig.

Det finns flera detaljer som gör VoF antipris tvivelaktigt. Men en viktig invändning är att föreningen tyvärr har kunskapsbrister inom de ämnesområden som bedöms. Här frodas amatörism och tyckande. Jag har under hösten på denna blogg flera gånger visat data och fört fram analyser som gör att man borde bli mindre självgod och mer betänksam. Är det t.ex. rimligt att, som Edzard Ernst, ta bort 99% av alla studier inom ett ämnesområde och ändå tro att man gjort ett vettig meta-analys? Då speglar ju analysen inte alls den forskning som är gjord på området. Varför kan man inte dela in studierna efter vetenskaplig kvalitet och ge dem olika vikt istället? Att börja diskutera sådana frågor skulle införa ett inslag av folkbildning i VoFs verksamhet. Dessutom skulle man kunna bli ett positivt inslag i svenska vetenskap, vilket man inte är idag.

.

Filosofen Sven Ove Hansson är grundare till skeptikerföreningen ”Vetenskap och folkbildning”. Dess verksamhet består i att förtala och förnedra människor vars tankevärld man inte förstår eller därför inte kan kontrollera. En längre tidningsartikel om VoF har nyligen publicerats och två sajter som skämtar med föreningen lanserades i veckan. Robert Hahn har granskat både föreningen, artikeln och skojsajterna. Alla visar sig ha allvarliga och mörka undertoner.

.
På sin hemsida beskriver föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF) sin uppgift. Den skall framför allt bestå i att ”främja folkbildning om vetenskapens metoder och resultat”. Men det är de facto inte alls vad föreningen sysslar med. Den som följt min blogg under det senaste halvåret har lärt sig betydligt mer om vetenskapens metoder, resultat och fallgropar än vad läsaren av VoFs medlemstidning Folkvett fått lära sig under fem år. Nej, VoF sysslar med helt andra saker. Jag tycker att verksamheten blottläggs tämligen naket i ett längre reportage i december/januari-numret av tidskriften Magasinet Filter.

Vad VoF egentligen sysslar med

Verksamheten består i att sprida nedvärderande omdömen om företeelser i samhället som man inte gillar eller själv tror sig veta sanningen om. Artikeln för fram ”nio heta slagfält” (s. 50-51): alternativmedicin, konspirationsteorier, medier, spådomar, parapsykologi, änglar, kreationism, scientologi och healing. VoF ser sig som förnuftets kämpe mot det ”patrask” av människor som sysslar med, eller intresserar sig för, dessa ämnen. I detta arbete låter man ändamålet helga medlen. Med andra ord används rejält fula tricks.

När VoF vill ”rensa patrasket” döljer man sig bakom ordet vetenskap för att få folk att tro att det är ärligt menat. I själva verket är föreningen inte alls särskilt vetenskaplig. Man uttalar sig regelmässigt i ämnen där man har otillräckliga kunskaper, och man överskrider godtyckligt kompetensgränserna. När man inte själv kan behärskar vetenskapen tar VoF till ”hjälpbrädor” av varierande kvalitetet och giltighet. Den f.d. ordföranden Jesper Jerkert förklarar att man inte själv behöver behärska sakfrågorna – det räcker med att läsa vad andra sagt. VoF likställer ofta praxis, myndigheters beslut eller sunt förnuft med vetenskap, vilket det inte alls behöver vara. Tendentiös selektion av kunskap är ett annat kvalificerat problem. Kort sagt sysslar VoF tämligen ofta med ett missbruk av vetenskapens goda namn.

Värst är de personliga skador och tragedier som föreningens medlemmar skapar genom trakasseri och förföljelse av enskilda medborgare. Vidden av detta begriper man inte själv, men jag skulle välkomna en sociologisk/psykologisk undersökning av de personliga följder som utnämningen till VoFs barnsliga antipris Årets Förvillare skapat. VoFs eget försvar för sådan kritik går ut på att den som är ovetenskaplig får skylla sig själv. Etiken i detta resonemang är genomrutten.

VoF bedriver tydligen en aktiv ”upplysningsverksamhet” genom att kontakta media och andra för att varna för dem som sammanförts till ”patrasket”. Utpekanden äger också rum på Wikipedia. Där överdriver VoF sina egna utmärkelser och insatser som om de vore världshändelser och blåser förstås upp allt negativt kring ”patrasket”.

VoF strider för att få bort sådant man inte förstår eller inte kan kontrollera. Behovet av kontroll är stort. Man vill ha behärska människors vetande. Hur vetandet skall se ut anser man sig själv ha mandat till att avgöra. I den rollen utövas ett visst mått av översitteri. Vissa företeelser accepteras utan problem. VoF tycks exempelvis på förhand ha bestämt sig för att vaccinationer är ofarliga. Man accepterar också okritiskt att de egna ledarna framför ovetenskapliga resonemang eller utger sig för att ha specialkunskaper om sådant de uppenbarligen inte behärskar. Jag har givit flera exempel härpå i tidigare bloggar.

Aggressiv spökskrivare möts med skoj-sajter

När behovet av aggressivitet ökar i kampen mot ”patrasket” sköts argumentationen av anonyma författare. Magasinet Filter innehåller en intervju med pseudonymen Garvaren som haft en Internet-sajt fylld av grovt förtal. Kopplingen mellan VoF och Garvarn görs helt uppenbar i tidningsartikeln.

För en vecka sedan dök det upp två skoj-sajter om VoF som driver med deras verksamhet. Du finner dem på www.aretsförvillare.nu och vetenskap-folkbildning.nu. Det patetiska är att VoF, som själva systematiskt kritiserat och förtalat människor under snart 30 år, själva tar illa vid sig när man hamnat i skottgluggen. På deras debattsidor framgår att leken inte är så rolig längre, trots att det rör sig om ett uppenbart skämt. Sajterna är visserligen rejält komiskt gjorda, men jag satte skrattet i halsen när jag på den senare sajten fick vetskap om kartläggningen av ”Die Schwedischen Quacksalbers”. På fullt allvar så tycks skeptikerna syssla med att systematiskt kartlägga personer och organisationer vars verksamhet man hänför till ”The Irrational Sector”. Dessa prickas in på en Sverige-karta och anges med namn och adress och stundom med nedvärderande epitet, såsom ”riksskojare” m.m.

Bland namnen i kartläggningen finns åtskilliga personer som sysslar med andlig rådgivning, hälsokost och alternativmedicin. Man listar även waldorfskolor. De använder ju pedagogik som har sitt ursprung i antroposofiskt tänkande, vilket VoF rutinmässigt avfärdar då den baseras på (och vilket Jesper Jerkert ständigt upprepar) ”Rudolf Steiners andesyner”. Nu spelar det ingen som helst roll varifrån en idé eller en teori kommer, utan helt avgörande är om den fungerar i praktiken. Frågan som bör ställas är om pedagogiken är bra och inte varifrån den kommer. Eller har ni hört en Nobelpristagare som blivit av med priset beroende på i vilken situation, eller på vilket sätt, han kommit på sin idé?

Allt är vetenskap oavsett ursprung

För att få ett större spelrum att döma ut vem som helst som psuedovetenskaplig chalatan och skojare så bortser VoF från begreppet ”arena”. För dem finns bara en arena – den vetenskapliga – så länge man själv tror att det, i en dimmig framtid, skall bli möjligt att undersöka den aktuella frågan med vetenskapliga metoder. Jag själv menar att fuskvetenskap bara skapas om den medvetet utger sig för att vara vetenskap. Värderingarna bör med andra ord följa olika principer beroende på om man skriver en roman, en andlig bok, eller gör en vetenskaplig undersökning.

Jag skall illustrera VoFs problem att förstå begreppet ”arena” med den passage i artikeln Magasinet Filter där jag själv figurerar. Jag anges som en person som för några år sedan undersökte möjligheten att stämma Sven Ove Hansson för ärekränkning. Saken gäller följande. Jag har på fritiden skrivit fyra andliga böcker tillsammans med min fru. Dels finner jag andlig filosofi intressant, och dels är min fru medial. Böckerna är alltså i huvudsak skrivna som intervjuer med min frus mediala kontakt i en form som mycket liknar TV4 Plus-programmet ”Det okända”.

Sven Ove Hansson författar då en artikel ”Spiritismprofessorn vid Karolinska institutet” där hans förvillartaktik går ut på att koppla ihop mitt andliga intresse med mitt jobb som forskare. Han berättar om mig i boken Vetenskap eller villfarelse i ett kapitel kallat Pseuodvetenskap vid svenska universitet och förklarar i förordet att han där beskriver de ”mest uppseendeväckande fallen av pseudovetenskap som förekommit vid svenska universitet och högskolor på senare år”. Ja, detta är ju ett påhitt. Böckerna har inget alls med universitetet att göra. Sven Ove Hansson resonerar vidare och menar att en ”skärpning av det allmänna kvalitetsarbetet” på universitetet behövs för att bl.a. jag skall sluta medverka i andliga böcker (s. 288).

Vad är egentligen en intervju?

Hansson har främst hakat upp sig på ett kapitel där vi frågar om synsätt på olika sjukdomar. Mycket intressant, tyckte jag, men vetenskapligt sett är det förstås hypoteser innan någon vetenskaplig prövning är gjord. Allt som sägs sker dessutom i intervjuform. Försiktigtvis undvek jag mycket noga att själv ange någon egen åsikt i just det kapitlet. Till sist skrevs det i en bok med titeln Klara svar från andevärlden och ingen vettig människa kan ju missa att det är fråga om en andlig bok.

Men Sven Ove Hansson missade alla de här detaljerna. Trots bokens glasklara titel så menar han att den är vetenskaplig eftersom jag jobbar med vetenskap. Till sist det värsta övertrampet: Hansson tillskriver mig personligen alla påståenden som framkommer i intervjuerna. Detta kallas ”skuld genom association” och bygger på en vämjelig tankegrund. Jesper Jerkert har därefter upprepat samma påstående om mig flera gånger. Gör du en intervju så är, enligt VoF, den intervjuades åsikter alltså identiska med dina egna.

Med Hanssons ruttna filosofi kan man skapa vilka absurditeter som helst. När en av VoFs ledande medlemmar genomfört en ”granskning” så sväljer fansen dock hans påståenden utan intern kritik eller eftertanke. Jag har tidigare kallat Hansson för ”guru” och det är verkligen sant. Skepticismen är märkbart selektiv. PC Jersild skrev förresten i DN att Vetenskap eller villfarelse borde användas som obligatorisk läsning i gymnasiet och på journalisthögskolan. Jag undrar vilken journalist som skulle våga genomföra en enda intervju efter Sven Ove Hanssons lektion i skuld-association.

Exemplet ovan visar tydligt att VoFs verksamhet inte har något med vetenskap att göra. Den handlar heller inte om att utreda och förklara, utan om att ställa till maximal skada för personer man ogillar genom att förvränga och raljera. VoF är snarast en slags en mobbarförening för dem som känner olust inför tankesfärer man själv inte sympatiserar med och därför inte behärskar eller kan kontrollera.

VoF och framtiden

Om VoF skall bli en konstruktiv kraft i svensk vetenskap måste rörelsen börja ägna sig åt folkbildning kring vetenskapliga frågor och överge sitt nuvarande fokus på tyckande, hån och förföljelse av oliktänkande. Mental träning i att acceptera andras utgångspunkter borde vara välgörande. Man bör sluta med sin nationella kartläggning av oliktänkande och sin upplysningsverksamhet, som ju för tankarna till nazisternas övervakning av judarna på 1930-talet.

Sven Ove Hansson har grundat en rörelse som vill begränsa det mänskliga tänkandet genom att överdriva nödvändigheten av att skapa ordning och reda i folks hjärnor. Det är stötande att denne man skall vara professor i filosofi. Av självrannsakan syns inte ett vitten. Han kommer att bli ihågkommen som en mörk kraft.

_____________________________________________________________________________________________________
Signaturen Micke förde en lång diskussion med mig efter bloggen ”Kan en sjukdom vara bra?” där han kraftfullt argumenterade för att det goda (?) näringstillståndet i världen vid 1:a världskrigets slut är en viktig orsak till att Spanska sjukan blev en så förödande svår epidemi. Man saknade vetenskapliga metoder för att bedöma näringstillståndet 1918 men Micke använder befolkningspyramiden (som dock såg helt annorlunda ut då än idag) som argument för att Spanska sjukan, till skillnad mot alla andra influensaepidemier, angrep människor med stark motståndskraft istället för svag. Nog om detta.

Just idag förstår jag att Micke fört en spegeldiskussion på VoFs Facebook-site (där under sitt riktiga namn, Mikael Degermark) där han kritiserar mig för att uppmana folk till att inte vaccinera mot mässlingen. Det är ju inte sant. Min blogg nämner inte vaccinationer alls. Den beskrev att sjukdomar såsom mässling kan bli livsfarliga hos personer med bristande immunologisk erfarenhet. Jag gav också exempel på det. Sjukdomar som anses banala hos oss har t.ex. många gånger gått mycket hårt åt urinnevånare i Tredje Världen på grund av att de haft erfarenhet av helt andra infektioner än vi. På 1800-talet kunde epidemier av just mässling halvera befolkningen hos amerikanska indianstammar. Mässlingen avfolkade Hawaii på liknande sätt och jag ser just nu på Wikipedia att Fidji-öarna blev av med en stor del av sin befolkning i en mässlingsepidemi.

Varför? Jo, därför att befolkningen saknade immunologisk erfarenhet av mässling, som är farligare att ha som vuxen än som barn. I länder där barnen fick mässling tidigt, t.ex. i Sverige, så reducerades befolkningen inte alls på detta vis. I själva verket var dödligheten i mässling endast 1 på 2 miljoner under åren 1961-66 enligt Justus Ströms lärobok i infektionssjukdomar (Micke anger 3/1000, alltså en knappt 1000 gånger högre dödlighet). Ja, är inte detta en positiv effekt av en infektion så säg? Antingen dör halva befolkningen eller också är dödligheten endast 1 på 2 miljoner trots att det rör sig om precis samma virus.

Micke förstår nog skillnaden, men tycker att sådana saker inte alls får uttryckas mot bakgrund av att Sverige sedan tre decennier vaccinerar mot mässling. Vaccinationers effekter på motståndskraft och immunologisk kompetens är dock en betydligt mer komplicerad fråga än de ganska enkla samband jag tog upp i bloggen. De får vi diskutera en annan gång.

Logiken bakom påståendet att jag diskuterar vaccinationer fastän jag inte diskuterar vaccinationer känns märklig. Micke resonerar här: ”Du tar upp mässling som exempel på infektioner som kan ha positiva följder, vilket är en sjukdom man idag i Sverige vaccinerar mot. Alltså diskuterar du vaccinering.”

.

Alternativmedicin har beskrivits och debatterats i TV4 under den senaste veckan. Diskussionen väcker frågor kring hur vetenskapen skall se på olika former av vilseledande resonemang, vars svåraste former kan utmynna i ”fusk”. Ett färskt fall av fusk har nyligen avslöjats inom mitt eget forskningsområde, vilket förmodligen kommer att skapa osäkerhet kring en rad frågor under flera år framåt.

.

Malou von Sivers har haft en serie om alternativmedicin i TV4:s lunchprogram ”EfterTio” under hela vecka 48. Det är ju ett ämne som jag diskuterat flera gånger tidigare. Min kritik går ut på att de som närmat sig ämnet till övervägande delen varit ”biased”, dvs. haft en förutfattad mening om hur saker och ting förhåller sig. Det kan man ha som privatperson, men om man uttalar sig i ”vetenskapens namn” ställs högre krav på kvalitet i vad man säger.

Via länken här kan du se husläkaren Göran Sjönells kritik av alternativmedicinen. Jag tycker att han synvinkel är sund och kunnig.

Dagen innan jämförde forskaren Torkel Falkenberg och riksdagsmannen/läkaren Finn Bengtsson synen på alternativmedicinen i olika länder. De framförde många förslag på hur kunskaperna och den legala hanteringen av alternativmedicinska behandlingar kan förbättras.

Föreningen Vetenskap och folkbildnings (VoFs) styrelseledamot Jesper Jerkert satt också med i studion, men hamnade mer i skymundan. Jerkert representerar tron på att vem som helst kan bedöma komplicerade medicinska frågor, och jag har därför kallat hans ansats ”amatöristisk”. Flera andra inslag i VoFs karaktär, främst den illvilliga attityden och önskan att ställa till skada för andra, gör tyvärr att föreningen inte är kapabel att bidra till fördjupade kunskaper på det här området. Jerkert anser för övrigt att en persons andliga trosuppfattning är en relevant faktor när man diskuterar vetenskap – så är det åtminstonde när han resonerar med mig. Då förstår man inte ens att en människa kan vara verksam på flera arenor.

Se diskussionen på länken här – inslaget om alternativmedicin med Falkenberg, Bengtsson och Jerkert börjar när 1 timme är kvar av programmet. Lite senare i program-länken intervjuar Malou förresten den nu 70-åriga sångstjärnan Tom Jones som återger precis de erfarenheter som jag tidigare beskrivit i bloggen ”Kan en sjukdom vara bra?”. Som 12-åring fick Jones turberkulos och låg till sängs inomhus i ett helt år. Efter det tog han inget för givet, berättar han, och upplevde stor tacksamhet för mycket som andra inte ens reflekterade över. Den erfarenheten har påverkat hela hans livssyn. Bra eller dåligt för honom? Döm själv!

Objektivitet hos vetenskapsmän

Jag har många gånger haft doktorander och forskare som kommit till mig och sagt: ”Jag vill visa att det är så!”. Mitt svar har alltid blivit: ”Men om det inte är så då? Vad gör du då?” Exemplet visar hur lätt det är att vilja använda vetenskapens metoder för att bevisa en förutfattad mening. Problemet med bristande objektivitet är att man då gör ett mycket sämre jobb, ja arbetet kanske till och med blir värdelöst. Med en förutfattad mening kanske forskaren lägger upp sin studie så att försöket inte på allvar utmanar hypotesen. Han kommer undermedvetet att selektera information genom att förstärka vissa fynd men negligera andra. Tolkningen av studiens resultat påverkas i allra högsta grad.

Vi kan se på exemplet Edzard Ernst som har en så uppenbart förutfattad mening när han skriver om alternativmedicin. Ernst plockar ju bort 95-99% av alla studier han skall bedöma och dessutom feltolkar de som är kvar, om det ens finns någon. Han framlägger inte de evidens som finns utan negligerar nästan alla med hänvisning till att han (som god forskare) söker perfekta bevis. Ernst har i veckan återigen hyllats av Aftonbladet, som heller inte klarar av att läsa vetenskaplig litteratur eftersom det faktiskt är ganska enkelt att avslöja det tendentiösa mönstret i denne professors publikationsverksamhet.

Det finns många former av bristande objektivitet. Jag har genomfört flera forskningsarbeten tillsammans en känd utländsk läkare som på sluttampen i skrivandet systematiskt tar bort alla uppgifter som synes försvaga rapportens budskap. Resultatet blir förstås väldigt rena, raka och tydliga rapporter, vilket tilltalar läsare av medicinsk litteratur. Läkaren är mycket internationellt berömd till vilket denna ”rensning” av för honom ovidkommande oklarheter säkert har bidragit. Vad man skall kalla hans teknik vet jag inte, men den varken klassas som bristande objektivitet eller som fusk. Jag känner mig dock själv något tveksam inför att frånhända sig möjligheten att se saken från två håll – åtminstonde när det är befogat.

Fusk bland vetenskapsmän

Jag arbetar just nu hårt med en bok kallad Fluid Therapy in the Peri-Operative Setting som skall utges på Cambridge University Press på senvåren 2011. Deadline för inlämning av manuskriptet är den 31/12. Jag har bjudit in 20 av världens främsta forskare inom området vätsketerapi att bidra med var sitt kapitel, medan jag själv skriver fem kapitel. Det är en fröjd att läsa de flesta av bidragen, och så blir det förstås när man bjuder in den skickligaste inom sitt område.

En av de tillfrågade författarna, som skulle inkomma med två kapitel till boken, har dock uteblivit. Det har heller inte varit möjligt att få tag på honom, varken för mig eller för förlaget. I mitten av november förstod jag varför. Han har nämligen ertappats med forskningsfusk!

Mannen heter Joachim Boldt och är verksamhetschef för ett mindre privatsjukhus i Tyskland. Boldt är en mycket framstående och känd forskare kring ämnet stärkelselösningar under kirurgi. Han har drygt 200 publikationer på meritlistan varav särskilt många handlar om en lösning kallad Voluven. Den marknadsförs av FreseniusKabi och är idag det dominerande som plasma-ersättningsmedlet vid kirurgi i Europa. Jag träffade Boldt första gången i mitten av 1990-talet och tyckte redan då att hans föredrag var direkt partiskt till förmån för Voluven. Han föreföll vara så ”köpt” av företaget och jag avskrev honom under några år som seriös forskare.

Men Joachim Boldt blev allt mer etablerad. Idag är han synnerligen ofta anlitad som föredragshållare, vilket han faktiskt gör väldigt bra. På världskongressen i anestesiologi i Kapstaden 2008 höll han 7 eller 8 föredrag, och där lyckades han alltid (som väntat) klämma in någonstans att Voluven är en bättre infusionslösning än andra tillgängliga alternativ. I sina forskningsarbeten ges samma budskap, fast extraherat från en mängd olika patientgrupper och tester.

För precis ett år sedan publicerade Boldt en artikel och Voluven som plasma-ersättningsmedel vid hjärtkirurgi i den amerikanska tidskriften Anesthesia & Analgesia (ironiskt nog hade jag själv en artikel i samma nummer). Några läsare reagerade på att spridningen i Boldts cytokin-analyser var orimligt låg. Tidskriftens chefredaktör, Steven Shafer, begärde då in originaldata från Boldt. I början var Boldt medgörlig men slutade snart att samarbeta. Shafer skrev då till den medicinska inspektionsmyndigheten (LÄK) i den tyska delstaten där Boldt är verksam. Efter 9 månader kom svaret; studien saknade etiskt godkännande, randomisering, patientinformation, och uppföljning – vilket allt hade beskrivits i studien. Boldt hade inte kunnat lämna några originaldata, som ju alltid bör sparas i minst 15 år när man utför en vetenskaplig studie.

Steven Shafer skriver i ett cirkulär att det är möjligt att studien aldrig utförts. Alltihop kanske är en fabricering. Artikeln är officiellt tillbakadragen av tidskriften, men den går fortfarande att ladda ner hur enkelt som helst från Internet.

Min tidiga känsla av att något inte stod rätt till runt Boldt har alltså besannats, fast inte såsom jag trodde. Situationen kan liknas vid den som uppstod när Ludmila Engqvist visats ha varit dopad – ingen litar längre på resultaten. Viktiga frågor måste ställas – vad i Joachim Boldts forskning är egentligen sant? Eller är allt ett påhitt? Nu borde myndigheterna i Tyskland kontrollera data bakom alla hans studier – om de nu har pengar, tid och lust att göra en sådan undersökning. Undersökningen kan ta år i anspråk, och under tiden känns allt väldigt oklart.

Publiceringsfrekvensen på PubMed borde ha utgjort en varningsklocka. Under 2010 har Boldt publicerat ett 20-tal studier där han själv haft en bärande roll (ofta som försteförfattare). Jag skrev själv 15-20 publikationer per år i mitten av 1990-talet, men då gjorde jag inget annat än skrev forskning på dagar, kvällar och helger. Denne man publicerar mer omfattande studier än vad jag gjorde, och han är dessutom klinikchef och en synnerligen ofta anlitad föreläsare. Det är snudd på tekniskt orimligt för en person att åstadkomma allt detta, och dessutom med ett mindre privatsjukhus som bas.

Avslöjandet skapar just nu stora problem för mig. Många av de 20 författarna till min bok citerar nämligen Joachim Boldt i sina kapitel. Flera använder även till råga på allt hans verk som referens till bärande påståenden.

Att fuskare avslöjas inom forskningen förekommer även i Sverige. Mekanismerna för att gå till botten med problemet är dock måttligt väl utvecklat. Det har funnits en bedömargrupp på Vetenskapsrådet för att utreda ”oredlighet” som fusket kallas på svenska. Men dit kan bara universitetets rektor anmäla ärenden. Uppdraget har nyligen ersatts av ett domstolsförfarande. Vem skall ta itu med oredlighet inom forskningen som inte är universitetsanknuten?

I Boldts fall hade oredligheten knappast upptäckts om inte Steven Shafer varit en synnerligen energisk och rättskaffens redaktör för tidningen Anesthesia & Analgesia som ägs av en internationell förening för anestesiologisk forskning, IARS. De flesta vetenskapliga tidskrifter är dock vinstdrivande företag som mest skulle förlora tid och pengar på att ta itu med och utreda fusk.

Bristen på regler gör också att anklagelser om fusk stundom hanteras på ett rättsvidrigt sätt. En anklagad person måste alltid få möjlighet att göra sin röst hörd. Jag har tidigare berättat om ett sådant fall på min blogg.Dessutom kan frågor om forskningsfusk beröra patent, rättigheter och karriärer värda åtskilliga miljoner kronor. Därför är det viktigt att ett väl utformat handläggningssätt skapas, gärna på internationell bas.

Robert Hahn: “Min pappa och Ulla Billquist”

.

En måndag i början av juli 1946 stod min pappa i en pianoaffär vid Stureplan i Stockholm. Han var konsertpianist och underhållare som var anställd för att sälja pianon genom att spela på dem för intresserade kunder. Sedan 3 månader låg han i skilsmässa från Ulla Billquist, landets mest lysande sångstjärna under 1930- och 40-talen. Än idag minns vi ju “Min soldat”?

.
En annan pianist kom in i affären och berättade att han skulle ackompagnera Ulla under ett uppträdande på lördagen. Men hon kom aldrig. Vad var det för fel? Min pappa anade oråd och tog sig snabbt upp på Nybrogatan, där Ulla bodde. Dörren var låst och ingen öppnade. Han bad grannfrun om hjälp. Ingen fick upp dörren. De hämtade polisen som undrade om det fanns en köksingång. Visst fann det, och den var olåst. Därinne fick min pappa sitt livs chock. Tillsammans med polisen kunde han konstatera att hans ex-fru gasat ihjäl sig.

Min pappa heter Gunnar och är död sedan 2001. Han berättade om sitt liv med Ulla Billquist i en 90 minuter lång och öppenhjärtlig intervju som jag spelade in på band 1987. Jag har inte lyssnat på bandet förrän denna höst när jag blev uppsökt av musikentusiasten Lasse Zackrisson från Vax Records. Han ville ge ut Ulla Billquists samtliga inspelningar på 17 CD-skivor (“Den kompletta Ulla Billquist”) och undrade om jag hade något material att erbjuda. Inga provinspelningar eller så, svarade jag, men en bandad intervju och massor av fotografier. När pappa dog fann jag bland annat ett 30-tal färgfotografier på Ulla som faktiskt är unika. Dessutom 30-40 negativrullar med stillbilder där hon bitvis är med. En liten skatt! Och då är Ulla Billquist en artist som det finns väldigt få fotografier på.

Pappas färgkort på Ulla Billquist, som ingen utom jag förut känt till, pryder både omslaget till CD-boxen och åtskilliga sidor i den 200-sidors textbilagan. Några publicerades i Dagens Nyheter den 25 november 2010. Några fotografier kan du se på toppen av den här sidan, och ännu fler på länken här. Vissa svartvita bilder är kända genom att de spritts av Ulla Billquists dotter Åsa, som ägde ett familjealbum. Men pappa måste ha fotograferat dem då jag ärvt negativen. Pappa var intresserad av fotografering.

I veckan var jag på “release-party” för CD-boxen på Musikmuseet I Stockholm. Det bestod främst av en tre timmar lång konsert där 10 sångerskor från hela landet sjöng Ulla Billquist-melodier. Det visade sig finnas ännu fler grupper som har gestaltning av Ulla på sin repertoar. Varför är hon fortfarande populär? För det första sjöng Ulla Billquist förstås väldigt bra. Men en känslig röst skapade hon ett sällsamt liv i ofta ganska enkla schlagermelodier. För det andra förknippas hon så tydligt med en epok, beredskapstiden, med den mest kända melodin “Min soldat”. Hon förknippas också med den franska chansonen, och brukar ses som Sveriges Edith Piaf. Hon förknippas till sist med mystik. Och hennes död är omgärdad med mycket mystik.

Pappa berättade att det uppstod en enorm spekulationsväg om varför Ulla Billquists begick självmord. Det pågick i flera år och ofta var det han som fick skulden. Han berättade att alla som kände henne lade “locket på”. Ingen uttalade sig, även om många måste ha vetat mer än han. Tystnadens konsekvens blev ännu mer spekulationer, och de dyker fortfarande upp då och då fastän det snart gått 65 år sedan dess.

Min pappa träffade Ulla Billquist 1936 när han fick engagemang som hennes ackompagnatör på en sommarturné i Skåne. Hon sjöng och han spelade dragspel och piano. I början var de utan mikrofon och högtalare, men det lades till senare. En lördag kunde de uppträda på 3-4 platser. Det var ingen brist på engagemang för Ulla Billquist var redan då en mycket eftersökt artist.

Varje sommar under slutet av 1930-talet upprepades turnéerna i Skåne med omnejd. Ulla bodde på sitt sommarställe, Åsagården, tillsammans med sin mamma, sin andra make (en direktör), dottern Åsa från sitt kortvariga första äktenskap, och en tax. Min pappa bodde på ett närliggande pensionat.

Samarbetet förändrades när 2:a världskriget bröt ut. Runt Sverige låg soldater i väntan på ett fientligt anfall och hade det förstås jättetråkigt. Behovet av underhållning var stort. Ulla Billquist blev fältartist och min pappa hennes ackompagnatör, precis som under sommarturnéerna i Skåne. Men nu samarbetade de under hela året. Bekantskapen fördjupades och gifte sig till sist i Seglora kyrka 1943.

Pappa beskrev livet tillsammans med Ulla Billquist som gradvis mer besvärligt. Hon hade en dubbelnatur och kunde snabbt växla i temperament. De gled gradvis isär. En tragisk händelse skyndade förmodligen på den destruktiva utvecklingen. Ulla sålde Åsagården och, tillsammans med pappa, köpte de ett hus i Vagnhärad. Huset brann dock ner strax efter inflyttningen och många personliga ägdodelar förstördes förstås. Huset var försäkrat och pappa ville därför bygga upp det igen. Men det ville inte Ulla. Under senvintern 1946 blev hon allt mer grubblande och hade slutat sjunga. Två månader senare var separationen ett faktum.

Det måste finnas hemligheter kring Ulla Billquists död som aldrig kom upp i ljuset. Lasse Zackrisson berättar överraskande att hon hade ett nytt förhållande under våren 1946. Någon kom ofta upp till hennes lägenhet. Där Ulla dog, på köksgolvet, fanns det två kuddar, inte bara en. Köksingången var olåst. Han berättar att det skall ha funnits ett avskedsbrev som försvunnit. Lasse skriver i booklet-bilagan till “Den kompletta Ulla Billquist” att två personer skulle ha tagit livet av sig, men att den andre smög ut innan döden inträdde. Han skriver också att den andre var – en kvinna! Ett lesbiskt förhållande hade inneburit en skandal vid den här tiden. Homosexualitet var ett brott fram till mitten av 1940-talet och betecknades i ytterligare 30 år som en psykisk abnormitet. Lasse har sagt att han funderar på att skriva en bok om Ullas liv så småningom, och då kanske alla korten kommer upp på bordet.

Ulla hade andra problem också, bestående av alkoholproblem och kanske ett kokainmissbruk. Kokain penslades vid den här tiden på artisters stämband när de var svullna. Morfin och kokain förekom i artistkretsar, men ingen begrep förstås särskilt mycket av vilka risker det medförde. Om detta berättade dock min pappa dock inget alls på bandet från 1987. Han sade att Ulla fick gå av tåget en gång för att hon var full. Och en gång hade han faktiskt observerat ett misstänkt lesbiskt beteende bestående att Ulla mer passionerat kramade om en annan kvinna. Men bara en gång.

Många har anat att det i Ulla Billquists död doldes en hemlighet som var för känslig för att komma ut. Det blev en hederssak att hålla tyst. Ulla dotter Åsa var i alla år väldigt negativ inför att gå till botten med historien. Hennes biografi över modern Köp rosor från 1990 är ganska ytligt och återhållet skriven. Åsa var också mycket negativt inställd till min pappa. Det var just när pappa fick höra talas om att den boken var på gång som han ville ge sin egen berättelse. Han menade att det kanske skulle komma ett tillfälle i framtiden när hans version var välkommen.

Åsa levde sitt liv i Frankrike och dog för ett par månader sedan. Mot den bakgrunden borde det nu vara lättare att gå till botten med historien. Men vem bryr sig egentligen? Tja, för min pappa hade det varit välgörande att få saken ordentligt genomgången när han var i livet. Han var nämligen under hela sin återstående levnad oklar över sin egen roll i Ulla Billquists självmord. Nu ville han helst glömma alltihop så gott det gick. Det blev dock inte bättre av de ständiga populäriseringarna av Ullas liv och gärning, både i radio och i form av TV-serier och scenuppträdanden. När jag växte upp talades det om henne hemma. Vi hade inga skivor med Ulla Billquist. När jag idag från andrahandskällor, senast för några dagar sedan, fått höra ännu mer detaljer om den enorma ryktesspridning som förekom om Ullas självmord så förstår jag honom mer än väl.

Pappa lämnade schlagern och skrev sitt bästa musikverk Götisk svit för stråkorkester 1948. Han turnerade Sverige runt som pianist och spelade Frederic Chopin till 100-årsminnet av dennes död år 1949. Sedan reste han på två långa turneéer som pianist till England och USA 1949 och 1950. Han uppträdde bland annat i TV, vilket ju var något unikt 1950. Han erbjöds att stanna i USA men valde att resa tillbaka för att bilda familj i Sverige.

Hösten 1946 och fram till 1948 är dock en vit fläck i hans curriculum vitae. En mörk tid som blir vit i protokollet.

Vi skall nu lämna den strikta vetenskapen och bekanta oss med filosofi som har vetenskaplig anknytning. Frågan för dagen är – kan sjukdomar vara bra? Det är en fråga som inte går att besvaras med någon vetenskaplig undersökning. Svaret bygger på istället på vilken värdering vi vill göra av så kallad pragmatisk kunskap.

Dagens moderna samhälle uppfattar sjukdom som något entydigt negativt. Något som skall förhindras, botas och elimineras. Man kan likna vetenskapens syn på sjukdom som ett mekanistiskt problem. Som om det vore ett fel på bilen vilket borde repareras så snart som möjligt. Att agera på det sättet är också läkarens uppgift och allas medmänskliga plikt.

Men mitt i eländet som det innebär att vara sjuk kan man undra om sjukdom kan ha någon eller några följder som är positiva för oss.

Förkylningar och vårt immunförsvar

Vi tar exemplet förkylning. Exponering för förkylningsvirus kan få en mängd olika resultat vilka huvudsakligen styrs av vårt immunförsvar. Ett extremfall är immunitet, och då blir man inte sjuk alls. Ett annat extremfall är att man har ett gravt skadat immunförsvar. Då riskerar man att bli livsfarligt sjuk.

Men det finns också en rad mellanformer. En person med god motståndskraft klara sig ofta undan med en subklinisk infektion, vilket betyder att man bär på sjukdomen utan att den märks.

Vi andra som har motståndskraft i ”mellanskiktet” utvecklar lättare eller svårare former av förkylning. Den som stressat svårt, är deprimerad, sovit lite och/eller ätit dåligt märker att man blir mer allvarligt förkyld. Omvänt märker en person som vårdat sig hälsa genom rätt kost, motion och sunt leverne att han/hon har större tendens att endast får en lätt förkylning. Samma virus som gör grannen sängliggande i två veckor märks knappt alls.

När vi får en svår förkylning mitt uppe i en stressig period med för lite sömn blir det som en signal till oss att ta det lugnare. Sjukdomen gör nämligen att vi inte kan köra lika hårt med oss själva. När man blir rejält förkyld vänds intresset från yttre ting till den egna hälsan, orken och motståndskraften. Den som är lyhörd för livets signaler kan alltså uppfatta sjukdomen som en uppmaning till att vara mer varsam om sig själv.

Näringstillståndet har stor betydelse för immunförsvaret och därmed även risken för att bli allvarligt sjuk i bl.a. förkylning och influensa. Ett exempel är den influensaepidemi som strax efter 1:a världskriget (”Spanska sjukan”) skördade flera miljoner dödsoffer i Europa. Man behöver inte söka länge u-länder för att finna bevis på att banala infektioner tar död på människor med dåligt näringstillstånd.

Positiva ”biverkningar”

Infektioner gör att immunförsvaret arbetar effektivare. Det är som muskler som behöver tränas för att få spänst och ork till att klara svårare utmaningar. Människor som nästan aldrig drabbas av infektioner, vilket kan gälla personer som lever i ensliga områden (t.ex. kustfiskare) eller isolerade befolkningsgrupper, kan bli livsfarligt sjuka av virussjukdomar som endast innebär begränsade problem för oss andra. Det kan gälla mässling eller influensa, som faktiskt skördar dödsoffer hos personer och folkslag med begränsad immunologisk erfarenhet. Att öka den immunologiska kompetensen kan alltså vara en positiv följd av infektioner ur ett strikt medicinskt perspektiv.

Men det finns också andra icke-medicinska fördelar som är mer svårgripbara. Inom det andliga tänkandet har man sedan länge noterat att negativa händelser brukar följas av en positiv ”biverkan” som vanligtvis inte blir uppenbar förrän i efterhand. Exempel kan vara 1900-talets krig – förde de något positivt alls med sig? Man kan mycket väl tänka sig det.

Det 1:a världskriget visade oss moderna krigets fasor och meningslöshet och har påverkat synen på krig alltsedan dess. Det har haft en återhållande effekt i konflikter och har påverkat tänkandet under hela 1900-talet. Det 2:a världskriget stadsfäste idéerna om människans värde och alla människors lika värde, och har bidragit till att öka samarbetet i Europa genom bl.a. EU-samarbetet.

Så här kan man resonera. Diskussionerna blir faktiskt väldigt intressanta. Noteras bör att tiden av lidande och sorg är begränsad, men att olyckans positiva biverkan färgar vårt synsätt under betydligt längre tid. På så vis kan man, förvisso främst i efterhand, värdera olyckors effekter på ett mer nyanserat sätt.

Därmed inte sagt att man skall önska sig olyckor. Det behövs inte. De kommer ändå. Människors uppgift är att hjälpa varandra och att förhindra olyckor, lidande och sorg. Därför undviker även vi själva lidande och smärta. Det är en drift och en plikt mot oss själva och andra.

Sjukdom påverkar personligheten

Ur andligt perspektiv är det dock motgångar, lidande och smärta som driver utvecklingen av människans personlighet och får oss att mogna. Nyrika som får allt serverat utan att anstränga sig blir exempelvis lätt odrägliga, egoistiska och bli att ha att göra med. Om du tänker efter är det lätt att finna sådana exempel bland dagens internationella kändisar. Man brukar säga att de villar bort sig själva. Personligheten utvecklas på ett negativt sätt.

De flesta läkares erfarenhet är att svår sjukdom förändrar våra värderingar och utvecklar personligheten på ett mer positivt sätt. Plötsligt kan det vara fantastiskt att bara få må bra. En kopp morgonkaffe i köket blir en stor upplevelse. Pengars värde minskar. Egots krav, alltså vår drift att utmärka oss och imponera på andra, förbleknar. Intresset för att reda upp konflikter ökar. Intresset för att prova krafterna i nya konflikter försvinner. Självrannsakan kan bli påtaglig och intresset för att komma till ro med sitt samvete ökar.

Dessa förändringar i vår värdegrund kan vara svåra att studera vetenskapligt. Jag kallar det för pragmatisk kunskap, alltså ett vetande som bygger på erfarenhet. För dem som arbetar med svårt sjuka människor blir dessa förändringar nämligen helt uppenbara. Vår personlighet utvecklas, intressant nog, åt ett håll som lovprisas av andliga tänkare. Samma utveckling kan man även se hos de som är döende. I skuggan av ett dödshot så blir människan faktiskt mer andligt begåvad och insiktsfull. Först då förstår vi vad som egentligen är viktigt i livet.

En annan sidoeffekt av sjukdom och lidande är att skaparkraften kan öka. Listan på berömda konstnärer och författare som led av svåra sjukdomar eller personligt kaos kan göras lång. Sambandet mellan skaparkraft och sjukdom har förresten uppmärksammats betydligt i litteraturen än sjukdomars effekt på värdegrund och personlighet.

Omgivningen påverkas också av sjukdom och lidande. De som finns runtom den sjuke tränar sitt empatiska sinne och blir mindre själviska. Många kan få får anledning att rannsaka sina värderingar av vad som är viktigt i livet. Det saknar ingalunda ett värde.

Tankarna om sjukdomars positiva biverkningar ger alltså en mer nyanserad bild av lidande och svårigheter. Långvarig sjukdom är nämligen inte enbart som ett fel på bilen som måste fixas – om den alls går att fixa – den får också konsekvenser för vår värdegrund och personlighet. Men för att förstå vad sjukdom innebär för en människa så måste man sätta sig in i alla dessa följder.

Farliga och olämpliga tankar

Många personer i samhället anser att allt utom den mekanistiska synen på sjukdom är olämpliga eller till och med farliga. Just de här idéerna, att sjukdom kan innebära något positivt i ett längre perspektiv, har nämligen framkommit i de andliga böcker jag skrivit tillsammans med min fru. Att även HIV-epidemin kan ha positiva biverkningar blev droppen för skeptikerna. Det är ju en olycka vi är inne i just nu, och då är det alltid svårt att se eventuella positiva följder. De framskymtar, och kan tydligen endast bli tillåtna, först i efterhand.

Under 1:a världskriget var det säkerligen svårt att se något positivt även med det skeendet. Det tycks faktiskt bli lättare att se både negativa och positiva följder av en epidemi ju längre tidsavståndet är till det fysiska lidandet. De flesta historiker är exempelvis ense om att digerdöden på 1350-talet i väsentlig grad ökade arbetarklassens status och värde i samhället. Människor blev plötsligt en kritisk resurs, vilket tidigare knappast var fallet. Krig förhindrades också. Positivt? Visst, och denna positiva följd varade många generationer efter det att epidemin ebbat ut. Mitt i eländet måste dock dessa konsekvenser varit svår att sätta värde på. En övergripande bedömning kanske är möjlig att göra först i våra dagar.

Folkpartisten, politikern och ”humanisten” Hans Iwan Bratt skriver på sin blogg att jag borde få sparken från mitt jobb som tycker att lidande är bra. Det är ju inte precis vad jag säger, utan jag säger att lidande utvecklar personligheten. Han för ett seriöst resonemang kring bristande läkaretik och vill inte förstå att sjukdom har flera sidor, fastän detta är alldeles uppenbart för varje person som vårdar långvarigt och svårt sjuka människor. Han vill fördriva dessa farliga tankar från vetandets bank.

Filosofiprofessorn Sven Ove Hansson har, sitt yrke till trots, gjort sig känd som en person som vill begränsa det mänskliga tänkandet. Han vill bara att vetenskapliga kunskaper skall få framföras, och särskilt viktigt tycks detta vara inom medicinen. Han menar att även en så tydligt andlig bok som Klara svar från andevärlden är en vetenskaplig bok om det skrivs något om sjukdomar och dess följder i den. Av den anledningen har han förlöjligat dessa tankegångar i texter om mig, bland annat i boken Vetenskap eller villfarelse, där han menar att påståenden om att sjukdomar kan ha positiva effekter är pseudovetenskapliga. Den anklagelsen hörs ständigt när en skeptiker läser något han själv inte kan solidarisera sig med.

Rädsla och pseudovetenskap

På senare år har jag förstått att dessa tankegångar kring sjukdomar och dess djupare effekter på människans värdegrund och personlighet även framskymtar inom antroposofin. Då jag resonerat en del om antroposofi i tidigare bloggar har jag fått veta att Sven Ove Hansson även anklagat Vidarkliniken när de fört resonemang om sjukdomars effekter på personligheten. Skälet tycks vara, liksom för Hans Iwan Bratt, en rädsla för att läkaren helt enkelt skall strunta i att försöka bota och hjälpa patienten när någon ger uttryck för dessa farliga tankar. De som har ont förväntas exempelvis inte få smärtstillande medel. Vi förväntas inte följa vårt yrkesuppdrag eller vår yrkesetik när vi sätter ord på en observation som de flesta läkare gjort. Deras påståenden är bland de mest absurda jag hört.

Hans Iwan Bratt går så långt att han vill förbjuda alla som tror på återfödelse att vara narkosläkare. Underförstått förväntas de söva ihjäl patienterna för att de skall få kila vidare till nästa liv. Någon annan förklaring till Bratts önskan kan jag inte tänka mig.

Rädslan för den fria tanken och det fria ordet är utbredd inom skeptikerrörelsen. Rädslan är mycket, mycket stor.

Pseudovetenskapare lurar också runt hörnet. F.d. VoF-ordföranden Dan Larhammar, ni vet han som framträder som medicinsk specialist ibland annat Dagens Nyheter utan att ha utbildning i ämnet, hånar i boken Fakta eller fantasier en känd svensk författarinna för att hon poängterar näringstillståndets och därmed immunförsvarets betydelse för att bakterier och virus skall få fotfäste i vår kropp och ge upphov till förkylning och influensa (sid. 87-88). Hon är livsfarligt virrig, skriver han, och påstås genom detta ”totalt förtränga sin kunskap och ljuga läsaren rakt i ansiktet.” För Larhammar tycks en infektion identisk med en sjukdom, vilket är en katastrofal förenkling. Där tycks kunskapen om subkliniska infektioner, immunosuppression vid svält och erfarenheterna från Spanska sjukans härjningar vara som bortblåsta – om de ens existerar i Larhammars värld.

En annan f.d. VoF-ordförande, Jesper Jerkert, har senare upprepat Larhammars argumentation i Läkartidningen. Jerkert saknar också medicinsk utbildning och har heller aldrig behandlat sjuka människor, men det är ju inom skeptikerrörelsen inget som helst hinder för att tro sig veta bäst.

Man behöver alltså inte leta länge för att finna pseudovetenskap som alstras från skeptikerrörelsen. Det görs möjligt genom rörelsens omnipotenta självbild. Vad värre är så har man en repressiv effekt på det fria tänkandet och formulerande av pragmatisk kunskap av den typ som jag givit uttryck för här.

Tillägg 26/11: På uppmaning av läsare har jag lagt ut några referenser om sambandet mellan infektionsbenägenhet och näringstillstånd. Jag har länkar till 5 stycken här: 1 2 3 4 5
Den 5:e artikeln beskriver hur brist på framför allt selen ger upphov till en mycket aggressivare form av influensa.
En läsare skriver att näringstillståndet än idag den allra viktigaste faktorn för uppkomst av tuberkulos och hänvisar till Int J Tuberc Lung Dis. 2010: 14:1112-9.
Den som vill fördjupa sig i ämnet uppmanas att söka vidare på PubMed.

Utvandring av läkare utgör ett stort problem för flera av de fattigare länderna inom EU. Sverige lockar aktivt hit ett stort antal utländska läkare varje år. Samtidigt är det så extremt svårt att bli antagen på läkarutbildningen i Sverige att tusentals ungdomar aldrig kan få sitt drömyrke. De mest företagsamma reser utomlands för att studera till läkare där. Problemen som skapas av den underdimensionerade svenska läkarutbildningen löses alltså, på flera sätt, genom utnyttja utbildningssystemen i andra länder. Situationen innebär också ett svek mot de svenska ungdomar som vill studera medicin.

På kongressen i Tartu för några veckor sedan lyssnade jag på en serie föredrag som hölls av ordförandena för anestesiläkarsällskapen i de tre baltiska länderna. De redogjorde för problem och möjligheter i sina respektive länder. Deras största problem, särskilt i Litauen, är utvandringen av läkare. Man talade om att 20% av arbetsstyrkan emigrerat på bara något eller några år. Flykten går till andra europeiska länder. Detta försvårar förstås för sjukvården att utvecklas i hemländerna, och innebär även en ekonomisk förlust. Att utbilda läkare är inte billigt, och emigrationen gör att man tvingas utbilda allt fler för att fylla vakanserna.

Situationen i Sverige är omvänd. Här utbildar vi alldeles för få läkare. Det föreligger en ständig läkarbrist. Så länge jag varit inom yrket har det varit hur enkelt som helst att få jobb, förutsatt att man inte varit på jakt efter något väldigt speciellt. Sedan jag började läsa medicin 1974 har det varit läkaröverskott under högst varit ett par tre år.
Stockholms Läns Landsting har skickat ut rekryteringskommittéer för att locka till sig läkare från andra länder. Många av våra nya läkare kommer från länder som Tyskland och Rumänien. Åtskilliga klarar sig utmärkt, men jag har också varit med om flera som inte alls klarat anpassningen särskilt bra.

Jag klandrar inte enskilda läkare som vill skapa sig en bättre tillvaro i Sverige. Jag klandrar däremot våra myndigheter som systematiskt utbildar för få läkare. Man kan visserligen tycka att Sverige borde göra en vinst på att importera färdigutbildad kvalificerad arbetskraft. I ett ekonomiskt perspektiv är det förstås så.

Men det finns dom som förlorar rejält på affären – nämligen de svenska ungdomar som vill studera till detta intressanta och utmanande yrke. Sedan åtskilliga decennier har det varit stenhård konkurrens om utbildningsplatserna. Man skall ha högsta betyg i allt från gymnasiet. Och inte ens då räcker meriterna, utan lottning kan ta vid. Ibland är det intervjuer som gäller, och det vet vi ju hur nyckfullt det kan vara när även dömda mördare kan slinka in på förfalskade betyg. Det gäller att veta hur man skall göra för att bli antagen till drömutbildningen!

På senare år har en alternativ lösning blivit allt vanligare. Ungdomarna reser helt enkelt till ett annat land för att skaffa sig den attraktiva utbildningen. Horder av svenska ungdomar reser därför till Tyskland. Rumänien, Polen och Karibien för att plugga till läkare. Vi kan till och med se annonser om detta i svenska tidningar. Jag kan knappast tänka mig att dessa utbildningar är kostnadsfria. Att bo utomlands är heller varken enkelt eller gratis. Men det hindrar inte många kreativa och envisa ungdomar från att skaffa sig det yrke de vill ha. De flesta kommer förmodligen tillbaka till Sverige när utbildningen är avslutad. Men jag kan också tänka mig att många rotar sig utomlands.

Risken torde vara särskilt överhängande om de lockas av den annons från Dagens Nyheter som jag just nu håller i handen. Den är införd av St. Georges University i Grenada, Västindien, och är riktad direkt till svenska ungdomar som vill läsa till läkare. De sista åren av utbildningen praktiserar studenterna på sjukhus i USA eller England. Med ungdomar som är i den ålder när man skaffar sig familj och barn så förekommer det säkerligen ofta att de binder sig i dessa länder, där löneläget för läkare är betydligt högre än i Sverige.

Trafiken av studiehungriga svenskar till andra länder samt importen av läkare med utländsk härkomst medför att hälften av de läkare som idag får legitimation för yrket i Sverige har skaffat sig utbildningen utomlands. Det är en sensationellt hög siffra! Jag vill till och med påstå att den speglar en helt osund situation.

Den underdimensionerade svenska läkarutbildningen är ett svek mot dagens svenska ungdomar. Alltför många begåvade personer hindras från att bli verksamma inom sitt drömyrke. Det är dessutom inte meningen att man skall behöva utnyttja utbildningar utomlands för att reparera bristen på utbildningsplatser här. Framför allt inte när behovet av läkare här hemma är så stort. Utländska universitet börjar till sist inse att detta är en lukrativ verksamhet. Att sätta upp en business kring det hela är ingen dum affär. En business som inte är möjlig i Sverige av legala skäl.

Vem har ansvaret? Det är sant att behovet av läkare i Sverige har ökat snabbt, kanske snabbare än vad myndigheterna trott. Men ingen reaktion tycks följa av att hälften av de nya legitimationerna ges till personer med utbildning utomlands. Sveriges Läkarförbund har varit en återhållande kraft vad gäller en utökning av läkarutbildningen. Där är rädslan för arbetslöshet stor. Att det är brist på arbetskraft bättrar istället på möjligheterna till att driva upp löneläget.

Jag anser att varje land har ett ansvar för att bli självförsörjande på kvalificerad arbetskraft. Det gäller läkare, ingenjörer och många andra yrkesgrupper. Det är dålig solidaritet mot de baltiska länderna när bl.a. Sverige dränerar deras arbetsmarknad på utbildade läkare. Det är orättvist mot dagens svenska ungdomar att hindra dem från att få sitt drömyrke när deras insatser uppenbarligen behövs här. Ingen av dem som lägger ner en smärre förmögenhet på att studera utomlands lär behöva vara orolig för att få jobb som läkare om de väljer att återvända till Sverige. Men utbildningen borde de ha fått här.